Badmintonsanningar och vädersolar

Om någon hittar hit.

(Det viktiga står i slutet, att jag är glad igen. Allt annat är bara trams.)

Jag åker alltid hem men jag kommer aldrig dit.

Den sjätte december skakade marken och när jag tittade ner i vattnet i kanalen var det bara svart. Sedan när jag gick från hans lägenhet visste jag att jag inte skulle ringa igen och så blev det.

Det var ungefär då jag slutade hoppas.

Innan jul åkte jag norrut med nattåget. Det var jag och fyra andra i kupén. Två pappor med varsin son. De klev på i Stockholm, då hade jag slumrat ensam i två timmar med boken på magen. De pratade skånska och skulle till Umeå på badmintonturnering. "Om man åker från Ystad till Umeå för att spela badminton så tycker man att det är ganska roligt" sa den ena pappan och flinade. Jag höll med om att så måste det nog vara och så tittade jag på de trötta tolvåriga sönerna som satt och halvsov. Papporna pratade badmintonstrategier och jag hade inget bättre för mej än att lyssna. De pratade om vikten av att trötta ut fienden, analyserade det psykologiska spelet. De berättade om den där dansken som biter ihop och andas genom näsan när han spelar bara för att det inte ska synas att han är trött. Man måste bita ihop, vänta ut, dölja. Och varva korta bollar med långa. Det är viktigt. Så sa dom. Ungefär vid det här laget klättrade jag upp till min bädd just under taket, letade reda på lite papper och började skriva ner alla dessa badmintonsanningar. Som att man aldrig får gå in och tro att man ska vinna. Då förlorar man. Och att det finns något att lära sig i alla bollar. Även om matchen är förlorad är det viktigt att inse att man kan lära sig något av de två sista bollarna. Sedan pratade de en lång stund om en femtioårig tränare som kunde gå ner i spagat och så påpekade de gång på gång det avgörande i att kunna slå bollar direkt på baslinjen.
Men det har ju ingenting med det här att göra.

Jag vet inte ens vad en baslinje är.

I alla fall.
Jag firade jul och nyår och blev gladare för varje dag. Min mormors bror åt med oss på julafton som vanligt. Han hade glömt mej och frågade efter Anna. När jag frågade honom vem han i så fall trodde att jag var tittade han bara på mej och sa "Ja, säg det". Jag undrade också lite.

Jag upptäckte ett nytt fenomen. Jag har alltid förut bara sett en sol, men nu under lovet har det varit två solar vid flera tillfällen. Vädersolar, sa pappa. Det är ett optiskt fenomen i atmosfären som uppstår då iskristaller reflekterar solljus. Vädersolar uppträder vanligen som en starkt lysande prick på himlen 22 grader till vänster eller höger om solen.

För att man ska kunna se två solar måste det vara väldigt kallt, så kallt att molnen bara består av iskristaller. Så här i efterhand kan jag tycka att det verkar lite konstigt, att det inte var så kallt att jag borde sett en annan sol bredvid. Men det kanske det var. Svaga vädersolar är tydligen rätt vanliga. Det är bara det att man inte upptäcker dem så ofta. Man måste nämligen våga titta rakt mot den starka solen.

Det var nog just så det var. Det var jävligt kallt och jag stirrade rakt mot solen och upptäckte annat ljus som lyste 22 grader åt höger.

Fast det hör ju inte heller hit.

Det viktiga är att jag blev glad igen. I lördags satt jag här i lägenheten vid mitt skrivbord och ritade och lyssnade på Emiliana Torrini och kände mej lycklig. Det är viktigt. Det är inte ens särskilt viktigt att han ringde senare på kvällen, efter 38 dagar, och undrade hur det kunde bli så här och sa alla saker jag drömt om att höra i ett halvår. (Men hela armen skakade så mycket att jag knappt kunde hålla telefonluren.)

Ja du Martin. Jag vet ingenting mer just nu än att jag är glad, att jag tänker fortsätta vara det, att det var en lång väg hit och att jag inte kommer svara ja när du frågar om vi ska gå på bio eller om vi ska gå en danskurs eller om vi ska bli tillsammans igen. Åtminstone inte den här månaden.

Vi får se.
Det känns obeskrivligt skönt. En dag i taget, och jag vet att allt kommer att bli bra. Det finns så många fina människor. Det är fortfarande lördag eftermiddag. Jag sitter ensam i min lägenhet och lyssnar på fin musik och det luktar nytvättade lakan, de hänger och torkar över dörren, på fönsterkarmen står inga döda orkideér och på något sätt blev det här ett lyckligt slut.

(Fast det kanske inte är riktigt så enkelt.)

Snart, snart

Det har gått en månad sedan vi pratade sist. Bara en sån sak.

Jag kan inte sluta med det jag skrev den sjätte december, för det var inte så det slutade. Om en vecka kommer jag tillbaka till Göteborg och då kommer jag att skriva ett inlägg. Jag skjuter på att formulera mej men snart ska jag skriva om badmintonsanningar, om att sova bort svartvintern, om att det är ett nytt år och inte alltför många veckor tills det är vår igen.

Tack för allt stöd. Verkligen.

Slut

Vi ska inte träffas mer.

Innan jag gick till hans lägenhet stod jag en stund helt stilla vid kanalen i Brunnsparken. När man står där just vid spårvagnsspåren känner man att marken skakar.

Jag vill bara backa backa. Göra om, bättre. Men det går inte.

Det är som om han sorterar allt genom ett svart filter och jag kan inte göra någonting. Han ser inte det fina i sättet vi pratar. Han uppskattar inte längre en kram, eller att gå hundpromenader, eller hur jag berättar om allt och inget, hur jag analyserar och vänder på saker och ting. Han är inte längre stolt över mej när vi träffar hans kompisar, hans familj, hans släkt. Han uppskattar inte längre småpratet, han vill inte ligga tvåan och hålla om och stryka mej på armen. Han ser inte det fina i att jag finns där och tycker om honom och delar och är hans. Han vill inte känna att vi hör ihop, att det är han och jag mot världen. Han vill inte fantisera om en framtid ihop. När jag åker hem över jul den här gången kommer han inte att ringa när jag har lagt mej för att sova. Vi kommer inte att prata i timmar. Han kommer inte att säga att han toklängtar efter mej. Jag kommer inte att säga att han är det bästa som finns.

Jag förstår inte hur han kan tycka att det fanns så många minus. Jag förstår inte. På riktigt.

Och jag säger: Men snälla, ge mej en chans. Du kan inte bara kasta bort allt såhär utan förvarning, utan att ge mej en möjlighet att tänka efter, göra annorlunda.

Ibland tänker jag att det känns som enkel psykologi alltihop. Jag går igenom en väldigt tuff vårvinter och han känner sig låst, fast, som att jag inte klarar mej utan, som att jag behöver honom så mycket att han inte har ett val längre. När det börjar bli varmare och soligare och jag kommer upp på benen igen springer han iväg livrädd utan att våga vänta. Men det tjänar ingenting till att försöka hitta förklaringar. Han kommer inte tillbaka.

Vi ska inte träffas mer.

Det gör så jävla ont och jag vill bara skaka honom till han vaknar till liv igen. Det är som om han inte ser mej. Förut såg han allt. Han lade märke till sättet jag höll i pennan, han diggade hur snabbt jag löste farfars rebusar, han uppskattade hur vi pratade, han märkte varje ord jag skrev i breven, han njöt av att ligga intill mej och hålla om och passa ihop kropparna, han njöt av att se på dåliga OC-avsnitt och att laga inbakad filé och äta kakor med vitchokladgrädde. Och han tyckte om hur jag tyckte om honom.

Och jag är inte arg eller bitter och jag skyller inte på honom. Jag är bara ledsen och det blir inte bättre av att han också är det.

Det hjälper inte hur mycket jag kramar, hur fina brev jag skriver, hur mysigt jag har det i min lägenhet när han hälsar på. Han märker det inte. Han uppskattar inte när årets första snöflingor faller utanför fönstret, han vill inte längre klättra mot mumsdefinitionen med mej. Jag når inte in.

Det var ju inte så här det skulle bli.
Jag älskar honom.
Jag skulle göra vad som helst för att han skulle bli min.
Jag kommer inte att ringa igen.

Telefonpanik

Onsdag:
Jag ringer. Han svarar kort att han är upptagen, sitter och spelar datorspel. Han mumlar något om att han ska ringa upp. Han ringer inte. Jag somnar.

Torsdag:
Han ringer inte. På kvällen skriver jag ett meddelande och frågar om vi ska träffas. Han ringer och säger att han känner sig sjuk, men att vi kanske kan träffas nästa dag. Jag säger att jag är upptagen. Han säger förlåt-för-att-jag-inte-ringt. Jag glömde, säger han. Det är lugnt säger jag. Men det är det inte. (Glömde. Jag har tänkt på det hela dagen. Jag glömmer aldrig honom. Det är inte lugnt.) Vi bestämmer oss för att träffas ändå. Jag åker dit, vi dricker glögg, ser på Lost. Han ligger och gnyr i sängen, han kanske har feber, han ger mej en kram när jag går.

Fredag:
Jag vill ringa, men gör det inte. Jag är i skolan hela dagen, har två matlådor. Efter middagen tillverkar jag, Lars och Therese en födelsedagspresent till Viktor i verkstaden. Vi målar med röd och vit akrylfärg. Båda mina handflator blir röda, handfatet på toaletten missfärgas då jag försöker tvätta roller och penslar och händer. Handfatet är ljust rosa när jag går. När presenten torkat går vi till Viktor och äter tårta. Jag övertalar de andra att vi ska se på Idol. De hånar mej lite, men är inte helt ointresserade av tv:n. Vi hör bara när idolerna sjunger. Däremellan slår vi av ljudet och lyssnar på David Bowie. S sjunger med i texten. Jag känner inte henne. Men hon känner nästan Viktor och det gör jag med. Hon har kort svart page och svarta ögon och hon försöker prata med mej. Jag är inte på humör. Jag är trött och jag gillar inte Bowie.

Lördag:
Jag ringer honom. Han har telefonen avslagen. Jag hatar att ringa till honom och märka att hans telefon är av. Även om jag vet att det är för att han sover och inte vill bli väckt. Det kryper i mej och river upp många jobbiga känslor. Jag tänker på natten när han slog igen dörren i mitt ansikte och jag satt i korridoren utanför hans lägenhet och grät. Eller när jag ringde och bad bad bad honom komma, och han bara kallt avvisade och sa att vi kanske kunde träffas imorgon. Kanske imorgon, när det kändes som om jag skulle dö och jag grät när jag smög utan riktning mellan husen det var kallt dagsljus som inte dolde någonting. Han skulle till slottskogen och gå tipspromenad med familjen och Bingo Rimér och jag flöt runt med mina tårar i septembersolen.

Då tänker jag att han skiter i mej e g e n t l i g e n, att han inte förtjänar hälften av den tid jag tänker på honom, att jag ska radera honom från hela mitt medvetande, att jag ska gå ut och dansa och hångla bort alla chanser med någon som inte spelar någon roll alls. Jag tänker för några sekunder att jag kanske borde klamra mej fast vid någon annan bara för att komma bort från honom. Det ringer flera gånger under eftermiddagen men det är aldrig han. Det är Lars och mamma och S och A. Och jag tänker att jag är en dålig människa som blir besviken när jag hör andra röster i luren. Jag tänker att jag inte förtjänar att de ringer, att de bryr sig om mej. Jag tänker att de förtjänar att ringa till någon som vill höra just deras röst.

Vid tre ringer jag honom igen, mobilen är påslagen nu. Han är på restaurang med sina föräldrar och sin lillasyster. Han säger att han ska ringa när han kommer hem. Men det gör han inte. Klockan är halv tio när jag kommer hem från den middag jag har varit på. Han har inte ringt. Han har överträffat sig själv. Han bryr sig inte. Det spelar ingen roll att han säger att han gör det. Och jag står i dörröppningen och tittar på sängen, där ligger presenter som jag köpt till hans tjugofemårsdag nästa tisdag. Han har inte ens ringt mej. Jag har redan köpt en present. Jag har redan i huvudet formulerat texten i kortet som ska följa med. Jag har slipat på orden. Han har inte ringt. Och jag känner mej som den största idioten någonsin. Jag tänker att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag går hem från en fest för att jag är helt upptagen med att tänka på den här personen som inte ens bryr sig. Som inte ens har ringt. Jag famlar i fickan efter telefonen för att se om han har hört av sig. Men det har han ju inte.

Jag är argare än jag varit på flera månader, när jag går fram till luren och ringer. Han svarar och säger förlåt för att han inte ringt men han har inte hunnit. Han säger att han ringde för en stund sedan på hemtelefonen men att jag inte var hemma. Näe säger jag. Jag var inte hemma. Han hör att jag är ledsen och tjatar om att få komma hit tills jag ger med mej.

22:15
Himlen är svart ikväll.
Nu ringer han på dörren.

Maybe baby

Snö ska falla över snö som fallit.
Mitt bokpaket från adlibris är på väg. Nästa gång jag handlar ska jag köpa Snö ska falla över snö som fallit. Bara för titeln.

Snön har regnat bort nu. Den låg kvar imorse när jag gick till skolan men nu är bangården svart igen.

Lars ringde nyss. Han lyckades bidra med två roliga ord under ett mycket kort samtal. Dunderlång och kokobeng. Jag minns inte sammanhanget. Jag tror inte att det fanns något. Vi diskuterade stavningen på kokobeng och jag hävdade att det måste stavas med ä men han har säkert rätt. Som vanligt. Och nu har jag ändrat mej.

Inget nytt under solen. Idag fick jag beröm för mina skisser. Jag vet inte om det gör mej lyckligare. Jag längtar hem men jag vet inte var det är någonstans.

Invecklat system av gångar

labyrint labyrinten labyrinter subst.
invecklat system av gångar (som man har svårt att hitta rätt i)

Luften var vit och krispig imorse när jag gick från hans lägenhet. Jag stannade till vid en blomsteraffär och köpte en vit hyacint. Nu står den på fönsterbrädan och har just vecklat ut tre vita blommor. Jag vet inte var vi är på väg. Igår såg vi på film till två. Jag satt invirad i hans täcke i fåtöljen. Sedan gick jag de två meterna till sängen och somnade på två sekunder. Jag vaknade redan halv tio men låg kvar nästan en timme i sängen. Han sov. Jag klev upp och letade fram en ren kastrull och kokade en kopp te och gjorde en ostmacka. Jag satt vid hans skrivbord, åt frukost mitt i hans kaotiska lägenhet. Han borde städa.

Ikväll kom den första snön. Trädgrenarna utanför fönstret är helt vita. Och bangården.

Imorgon ska jag berätta om brevet jag skickade i lördags men nu ska jag sova.

Vi borde vara tillsammans. Det är bara så.

Det är inte vinter längre det är bara grått

Jag funderar på att sluta skriva här snart.

Jag har egentligen föreläsning nu. Jag tänker hoppa över föreläsningarna fram till lunch. Jag skyller på att jag måste gå till banken. Det måste jag egentligen inte. Tre veckor till tentan och jag har inte börjat läsa än. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vill inte läsa. Det är tråkigt med smälttemperaturer och formsprutning och keramer och polymeregenskaper.

(M, jag känner igen saker alldeles för väl och det skrämmer mej.)

Det är inte vinter längre det är bara grått.

På nyheterna säger dom just att det ser ut att bli en klart sämre jul i år. Oj oj.

Men samtidigt. Äh. Jag har sovit för lite och skjutit på mycket grejer som nu hopar sig. Egentligen flyter allt på riktigt bra, och i ganska bra riktning. Jag kommer framåt.

Men det är väldigt grått ute. Jag kanske aldrig har sett en så grå himmel hänga utanför fönstret.